Total lycka
Människorna började röra sig mot ena änden av huset.
Det samlades kring upphöjningen vid ena kortsidan.
Spänd förväntan.
Otålighet.
Stora förhoppningar.
Så, äntligen!
De fyra som kommit först började.
Snart kom också den som alla väntat på.
Jubel och applåder.
Starkare och starkare.
Heta känslor.
Ord som inte räcker till.
Total lycka!
Jag och en vän utnyttjade min födelsedagspresent igår. Vi såg Salem al Fakir på Sigurd. Det var mer än fantastiskt!
Springande monster
Fyra ben i marken.
Två ben i marken.
Hopp.
Fyra ben igen.
Vattnet ramlade ner från himmelen.
Vinden fick regnet att hamna precis i hennes ansikte.
Plötsligt, två åkrar bort dök det upp.
Ett monster!
Stort utav bara helvete!
Ja ja, två åkrar är rätt mycket.
De skulle hinna undan.
Det hela hade gått fantastiskt.
Det hela hade gått fantastiskt om inte monstret helt plötsligt börjat springa.
Monstret sprang inte bara.
Monstret sprang rakt mot dem.
Snart var det inte bara monsteret som sprang utan även de två som trotsat vädrets makter och var ute i regnet.
Skillnaden var att de inte sprang ivrigt för att möta monstret utan fort för att hinna undan.
Snart nådde de skogen och saktade in.
Men de slappnade inte av helt.
Inte förrän de nådde vägen.
Oskadda!
Jag var läskigt nära närkontakt med en älg i skogen idag när jag var ute med Pållen...
Ingen dans på rosor
Tolv-två, tretton-två, fjorton-två, femton-två, sexto...
Tillbaka...
Spela.
Anträde.
Spela.
Räkna.
Var berädd.
Alltid.
Börja om.
Tillbaka till början.
Kämpa.
Koncentration.
Alltid.
Extrarepetitioner.
Utnyttja tiden.
Koncentration.
Det är inte lätt att marchera inte.
Cirka 500 kilo
Tunga fotsteg.
Regelbundna andetag.
Tack för konserten, din jävel.
Det var allt som hördes.
Slappna av.
Cirka 500 kilo muskler.
Cirka 500 kilo muskler med egen vilja.
För Guds skull.
För Guds skull, ta kontrollen!
Sitt ner.
Sitt ner, slappna av.
Sitt ner, slappna av, behåll kontrollen.
Jag red idag. Hästen var... Pigg! Hon sprang och sprang och sprang.
Vägen till Tegelbyggnaden
Människorna lämnade den stora, blå-vita bussen och skingrades åt olika håll.
Förvirring.
Åt vilket håll skulle hon gå?
Rakt igenom den enorma, dystra betongbyggnaden med skum odör?
Runt den enorma, dystra betongbyggnaden med skum odör?
Ja, runt fick det bli.
Men åt vilket håll?
Hon tyckte sig komma ihåg att någon sagt att vänster skulle vara positivt, kanske.
Förvirring.
Nåja, vänster fick det bli.
Hon tog, med förhoppningar att det skulle bli bra, rygg på en pojke i hennes egen ålder som även han gick åt vänster.
"Hoppas att han hittar."
"Hoppas att även han ska till den inte fullt så enorma tegelbyggnaden."
Det löste sig fint. Tegelbyggnaden visade sig bortom platsen där bilarna sover.
Hon gick in. Pojken var borta, kanske var han bara ett sändebud från högre makter, ditskickad för att hjälpa henne?
Hon fick stå i kö för att anmäla sin ankomst men blev sedan visad in i förmaket för att sitta ned en stund.
Pojken var där.
Han skickade ett sms.
Han verkade mänsklig.
Inget sändebud alltså, men ändock välbehövd.
En stilig ung man visade sig i ljuset från korridoren.
Han tittade ut i förmaket och sade hennes namn med frågande röst.
Hon reste sig.
Han verkade glad att se henne, presenterade sig och frågade om hon mådde bra.
Hon visades in i salongen och erbjöds att sitta ner.
Idag har jag besökt tandläkaren, eller tandhygienisten snarare.
Tråkiga ord
Ett mummel som bestod av bla, bla, bla...
Hon försökte koppla bort, lyssna till något annat. Men mummlet växte sig starkare och hon hörde ord.
Onda ord.
Tråkiga ord.
Ord som inte borde få finnas.
Orden var starka, de övermannade henne.
"ja, jag ska."
Var det verkligen hon som sa så?
Det måste det ha varit för de onda orden avtog till mummel igen för att sedan tystna helt.
Shockad över orden hon yttrat så lättvindigt tittade hon ut genom fönstret och hoppades att hon skulle få magiska krafter.
Idag sa min mamma att jag måste städa mitt rum. Hon sa att jag måste städa snart, senast söndag. Annars kommer tråkiga saker att hända.
Trasig väska
Den verkade titta hånfullt på henne, som om den visste vad som skulle hända. Hon hade varit glad innan men humöret började dala.
"Snälla, kom igen nu!"
Hon bönade.
Hon glodde ilsket.
Hon svor.
Inget hjälpte.
Allt var bokens fel. Det gick bra innan. Men icke. Die Kinder aus Bullerbü var för stor.
Hon slet.
Hon drog.
Hon ryckte.
Smack!
Dragkedjan lossnade.
Idag gick min älskade hundväska sönder, allt på grund av en bok. Om jag klarar av att laga den återstår att se.
Äventyr är bra!
Förut var jag avundsjuk på alla som får vara med om äventyr.
Men nu vet jag.
Nu vet jag att jag också är med om äventyr.
Hela tiden!
