eventyraren

Bo Kasper tystanade. 
Människorna lämnade den stora, blå-vita bussen och skingrades åt olika håll. 

Förvirring.

Åt vilket håll skulle hon gå?
Rakt igenom den enorma, dystra betongbyggnaden med skum odör?
Runt den enorma, dystra betongbyggnaden med skum odör?
Ja, runt fick det bli.
Men åt vilket håll?
Hon tyckte sig komma ihåg att någon sagt att vänster skulle vara positivt, kanske.

Förvirring.

Nåja, vänster fick det bli.
Hon tog, med förhoppningar att det skulle bli bra, rygg på en pojke i hennes egen ålder som även han gick åt vänster.
"Hoppas att han hittar."
"Hoppas att även han ska till den inte fullt så enorma tegelbyggnaden."
Det löste sig fint. Tegelbyggnaden visade sig bortom platsen där bilarna sover.

Hon gick in. Pojken var borta, kanske var han bara ett sändebud från högre makter, ditskickad för att hjälpa henne?

Hon fick stå i kö för att anmäla sin ankomst men blev sedan visad in i förmaket för att sitta ned en stund.

Pojken var där.
Han skickade ett sms.
Han verkade mänsklig.
Inget sändebud alltså, men ändock välbehövd.

En stilig ung man visade sig i ljuset från korridoren.
Han tittade ut i förmaket och sade hennes namn med frågande röst.
Hon reste sig.
Han verkade glad att se henne, presenterade sig och frågade om hon mådde bra.
Hon visades in i salongen och erbjöds att sitta ner.

Idag har jag besökt tandläkaren, eller tandhygienisten snarare.